jag är förvirrad
Är jag rädd för att drömma mardrömmar? Ja, så kan det nog vara. Mardrömmar är det värsta jag vet, för dom ser ofta lika dana ut. En hemsk händelse jag har varit med om spelas upp i mitt huvud väldigt ofta självklart, men när jag ska sova upplever jag det igen. Jag vaknar och gråter, skakar, önskar att någon va där. Men nej, jag vaknar ensam. Lika ensam och rädd, som jag va precis efter händelsen. En liten människa är vad jag blir, liten och ofarlig. Som en docka, tom på insidan, man kan göra vad man vill med mig. Att en människa kunde tro att det han gjorde va okej, och att han sen kan förneka det är något jag knappt kan tro på. Jag är en människa, jag har känslor precis som alla andra. Jag har växt, jag har bättre självförtroende. Jag vet precis vad jag skulle göra om du så mycket som rörde mig igen eller la en kommentar efter mig. Men i mina mardrömmar, är jag den där lilla hjälplösa flickan igen, som inget kan göra. Skriker inombords och vill att någon ska höra, men den enda som hör låtsas som ingenting. Tårarna som faller, som personen som ser undviker att lägga märke till. Så mycket jag försökte göra men misslyckades. Gång på gång, hela tiden.
Jag hade så många mardrömmar, vaknade ensam och skakis varje gång. Men nu har jag honom, den bästa i mitt liv. När jag somnar i hans famn, då är jag trygg. Då kan ingenting hända mig. Men inatt sover jag ensam och jag är rädd! Rädd för mörker, rädd för ångest, rädd för allt. Det är en himla tur att jag har dom fina vännerna jag faktiskt har, som jag kan ringa mitt i natten. Eller min mamma jag kan väcka så hon kan trösta mig, mitt i natten.
det va allt från mig, jag ska försöka sova, och försöka att inte tänka på alla dessa faror där ute i mörkret.
puss maria
