Becca
Hej på er,
det var ett ganska bra tag sen jag skrev något överhuvudtaget.
Jag ska gå ur bloggen för känner att det är bäst så. Jag skriver aldrig nånting och om jag skriver så gör jag det om något helt ointressant. Men nu känner jag att jag måste få skriva av mig lite, en sista gång.
När jag var mellan tio-tolv år (kommer inte ihåg exakt) var min familj utomlands med grys familj, och då träffade vi en familj från uppsala och dem har en son som är lika gammal som mig som jag och gry var med. Och även om vi bara var med han i en vecka innan vi skulle hem så kändes det som om jag hade känt han i hela mitt liv. Vi bestämde oss för att hålla kontakten och det gjorde vi, ett tag iaf. Jag åkte och hälsade på han och han kom till mig nån gång. Vi förstod verkligen varandra jag kände mig trygg med han. Men sen gled vi mer och mer i sär och båda "växte" upp. Nu snackar vi nån gång i telefon och ibland på msn men jag vill fortfarande hålla kontakten och jag minns allt vi har gjort tillsammans men han bara stöter bort mig hela tiden så fort jag försöker fixa att vi ska träffas igen. Han säger att han har glömt, jag vet inte varför jag tog det så hårt idag men de har varit så mycket nu så allting kom väl på en gång. Men jag bara tänker på så mycket nu, hur många minnen man har med olika människor men nån gång kommer allt vara glömt som om det aldrig hänt. Jag vill bara vara liten igen inte veta hur mycket bekymmer det finns, samtidigt vill jag vara stor och visa att jag kan och får göra som jag vill. Min no lärare sa en gång att livet är som en enda lång och jobbig backe, och när man väl når toppen så dör man. Tycker att det stämmer på ett sätt, men man väljer ändå lite själv hur sitt liv ska vara, men ibland får man inte välja. men om jag skulle fått det så skulle jag valt att satsa mer på att hålla kontakten med dig för du var en så bra vän till mig.
Tack för mig, / becca
det var ett ganska bra tag sen jag skrev något överhuvudtaget.
Jag ska gå ur bloggen för känner att det är bäst så. Jag skriver aldrig nånting och om jag skriver så gör jag det om något helt ointressant. Men nu känner jag att jag måste få skriva av mig lite, en sista gång.
När jag var mellan tio-tolv år (kommer inte ihåg exakt) var min familj utomlands med grys familj, och då träffade vi en familj från uppsala och dem har en son som är lika gammal som mig som jag och gry var med. Och även om vi bara var med han i en vecka innan vi skulle hem så kändes det som om jag hade känt han i hela mitt liv. Vi bestämde oss för att hålla kontakten och det gjorde vi, ett tag iaf. Jag åkte och hälsade på han och han kom till mig nån gång. Vi förstod verkligen varandra jag kände mig trygg med han. Men sen gled vi mer och mer i sär och båda "växte" upp. Nu snackar vi nån gång i telefon och ibland på msn men jag vill fortfarande hålla kontakten och jag minns allt vi har gjort tillsammans men han bara stöter bort mig hela tiden så fort jag försöker fixa att vi ska träffas igen. Han säger att han har glömt, jag vet inte varför jag tog det så hårt idag men de har varit så mycket nu så allting kom väl på en gång. Men jag bara tänker på så mycket nu, hur många minnen man har med olika människor men nån gång kommer allt vara glömt som om det aldrig hänt. Jag vill bara vara liten igen inte veta hur mycket bekymmer det finns, samtidigt vill jag vara stor och visa att jag kan och får göra som jag vill. Min no lärare sa en gång att livet är som en enda lång och jobbig backe, och när man väl når toppen så dör man. Tycker att det stämmer på ett sätt, men man väljer ändå lite själv hur sitt liv ska vara, men ibland får man inte välja. men om jag skulle fått det så skulle jag valt att satsa mer på att hålla kontakten med dig för du var en så bra vän till mig.
Tack för mig, / becca
Kommentarer
Postat av: Anonym
tycker inte du ska sluta blogga, bra skrivet ;)
Trackback
